När jag pratade med min rumpa

Jag sitter inte så ofta still. Min katt brukar passa på att umgås
med mig när jag faktiskt gör det. Här syns även en del av
min samtalspartner fr Kalmar.

När man utsätter kroppen för stora påfrestningar så hamnar man ibland i märkliga beteenden för att orka. En del räknar steg, sjunger peppande sånger, upprepar ett mantra... bara det funkar så är det bra. När jag gjorde Kalmar Triathlon 2011 så hade jag ett samtal, inte med någon annan, inte med mig själv - utan med min rumpa.

C-M:
Jag hade rundat konen för sista gången 2011. Kvar framför mig hade jag 3 mil cykel (av totala 18) och 42 km löpning. Jag hade inte skavsår, men rumpan hade börjat ha vissa synpunkter på att sitta på den där lilla hårda italienska sadeln. Jag kunde inte sitta still. Trampade på, men hittade ingen sittställning som både jag och rumpan gillade. Och allt åkande fram och tillbaka på sadeln gjorde att jag inte hittade rytmen på cykeln. Fördömt. Och mitt i det där hasande fram och tillbaka så beslöt jag mig för att prata med rumpan om vårt gemensamma problem. Jag antog att det värsta som kunde hända var att vi blev ovänner. Det var värt ett försök. Under hela samtalet så var rumpan tyst, men jag tog tystnaden som ett kvitto på att den åtminstone inte protesterade.

- Om du hjälper mig nu rumpan så lovar jag att du ska få vila sen.
- ...
- Bara tre mil till. Det är inte långt, det värsta är över nu. Bara liiiite till rumpan. Tillsammans klarar vi det.

Resultatet var... ATT DET FUNGERADE! De sista 3 milen till Kalmar och växlingen så satt rumpan snällt på sadeln, många minuter i samma ställning. Inga klagomål. Solen sken, vinden låg i ryggen och jag fick ett glädjeryck när jag passerade platsen där jag året innan varit tvungen att kliva av hojjen för att leda i mål (pga knäskada). Mitt bästa varv! (inte i tid, men i kroppen). Tack rumpan, jag hoppas vi får möjlighet att ha fler givande samarbeten.