Hej det var länge sen!

Hej! Det var länge sen. Idag var mitt första simpass på 2 1/2 vecka. Oj. Det var... kanske inte så tungt, men det gick lååångsamt i vattnet och jag kände mig klen i musklerna. Stéphane gled förbi mig med lätthet och dagarna då jag höll jämna steg med mästaren... ja, det var inte den här dagen i alla fall.

Jag har haft en ganska tuff säsong. Jag peakade i februari (hmm lite tidigt...) då var jag nog i mitt livs form. Skjortorna blev för små när musklerna växte, helt skadefri, kosten funkade och allt var bra. Jag snittade 10 h/vecka och jag kände mig... som en Iron Man!

Så gick mitt gymkort ut och det var det som rubbade balansen. Jag hade inte råd att lösa ett nytt och täntke att jag fick lösa träningen hemmavid. Ok, att växa är att kunna erkänna saker för sig själv: jag är inte typen som löser träning hemma. Bevisligen.

Därifrån har det varit en långsam kurva neråt. I början av säsongen hade jag ändå ok tider, 43:09 på Posrörundan och ordentligt peppad för 2012 efter Bli Snabbare-helgen. "Faan, i år ska inte Kalmar knäcka mig, jag ska knäcka Kalmar!" hehe, testosteron och övermod, vilken kombo!

 Jag tog igen lite timmar i april maj och kände ändå att jag var på banan. Men jag gjorde ett fel: jag sov inte. Jag tränade varje dag, jobbade heltid och sov 4-5 timmar varje natt. Vaknade trött. Gick och la mig trött... Inte undra på att skadorna kom smygande. Så här i efterhand så inser jag hur dum jag var. Men vad ska man göra? Det är jobb, barn... allt ska hinnas med. Jag stal timmarna från nattens sömn. Vad fick jag? Ont i ryggen. Vaknade varje morgon med att jag fick rulla ur sängen, käkade tabletter hela dagarna.. och vägrade släppa träningstimmarna. Ok, det här är kanske ett misstag man måste göra (som att springa sönder ett knä på ren tjurighet och förnekelse, hej 2010!). Inte nog med ryggen. Lagom till Luleå Midnight Swim så blev jag febersjuk och sov ett rekord på 21 h! Det fanns nog några timmar som kroppen saknade...

I juni meddelade Martin att han hade beslutat att ställa Kalmar 2012. Martin är grym, han är en av mina bästa vänner! Men när jag förstod att jag skulle vara tvungen att resa själv till Kalmar och göra hela IM själv för att sedan resa hem 140 mil... själv, så var det inte så kul att träna längre.


På midsommar arrangerade jag en gratis reggaefestival i Luleå: Äggstock 2012 och vi fick massa publicitet, bl a SVT, en rad tidningar, live i SR osv. Jag arbetade gratis med detta rätt mycket, men det var väl inte särskilt bra för träningen...


Jaha, när Äggstock var klart så satte jag mig och klippte en P3 Dokumentär om Alta-konflikten. Jag blev jättenöjd med den. Lyssna på den på P3 Dokumentärs hemsida. Och kolla gärna min "behind the scenes" sida på www.helgegren.se (massor av bilder).

Det är ingen lek att göra en dokumentär. Jag gör så att jag låser in mig i en vecka och dricker kaffe och käkar salt och blandat tills allt är klart. Börjar jobba ca 21, går och lägger mig 08:30. Går upp 15, börjar om. Inget utrymme för träning.

Vid det här laget hade jag bara tänkt att skita i att åka till Kalmar. Jag tänkte att dom där pengarna fick väl frysa inne (5000 kr startavgift). Och sen så ska jag vara ärlig om en sak. I takt med att träningen har fungerat bättre så har jag satt tydligare och tydligare mål, ofta i tider. Det har gått bra. Simningen knäcker jag pers allt som oftast. Löpningen också i början av säsongen. Men jag kom till en punkt där jag helt enkelt inte var tillräckligt vältränad för att nå mina mål. På Stadsmaran hade jag som mål att springa in på 01:35. Jag kom in på 01:44 ... och helt ärligt så var jag besviken. För första gången som jag ställt upp i en tävling så var jag besviken. Jag jämförde min form med min peak som jag hade i februari och jag tyckte att jag var... inte kass, men inte så bra. Sen så kändes det lite tungt också att blogga när det inte gick som jag tänkt mig och för första gången fick jag nån tråkig kommentar. Jag vet att man inte ska hänga upp sig på sånt, men jag lägger ned en jävla massa timmar på att skriva här och jag får inte en skit betalt för det. Jag kände att det jävlar fick räcka, därav tystnaden. Och du som skrev det där om bortförklaringar osv... Inbjudan står kvar att komma och hälsa på mig i på Björsbyvägen 1 i Luleå, du behöver inte ens ringa före, jag kan ringa en ambulans åt dig när vi fikat färdigt. Jag gör mitt bästa för att lyfta andra, men missta inte snällhet för svaghet.

Nu har jag i alla fall bestämt mig. Jag tänker inte låta icke-infriade förhoppningar om träning dra ner mig. Jag tänker åka och köra IM i Kalmar. Skit samma hur många eller hur få cykelmil jag har i benen. Jag ska fan ta mig runt i år igen. Skit samma på vilken tid. Jag skiter i om jag klår förra årets tid eller inte. Jag har lärt mig att det där med att stirra sig blind på tider inte ger så mycket. Ibland så är det direkt kontraproduktivt. Istället för att känna stolthet så gör tidsnojjan att man känner besvikelse. Det är fel. Alla som ställer sig på en startlinje är vinnare. Det är en kliché, men det är sant.

Vet inte hur mycket jag kommer orka uppdatera här i sommar. Jag har många mil att nöta på kort tid. (Som Stéphane sa: Du måste börja käka kilometrar!)

Jag åker till Kalmar. Jag är C-M, jag har gjort Kalmar på mountainbike, inget kan stoppa mig.