1 års träning inför Ironman

    ***

 Tyckte du om det här inlägget?
Klicka gärna "gilla" här nedan!
(du kan behöva klicka en gång till för att bekräfta)

Startplats till Ironman 2013 & uppdatering

Den senaste veckan har jag haft fullt upp! Har jobbat kvällar och nätter på baren och dagarna på universitetet. Har hunnit klämma in gympass här och där, men ingen riktig tid för fys. Fokus på gym och hopprep. Känns ändå ok med tanke på att det är novemeber.

Förra helgen var jag i stockholm och passade på att träna tillsammans med kompisen Terje Carlsson. Terje är internationell frilansjournalist och pendlar mellan mellanöstern, USA och Sverige. Den senaste tiden har jag varit i Stockholm och tagit tag i sin träning ordentligt!

Här syns han bygga bröstet. Kör man den här övningen får man röka en cigg på kvällen Terje! :) Bra kämpat  med löp och gym, härlgit att se dig i form!

På hemmafronten på Inplus-gymmet i Luleå så biffar jag vidare. Här syns jag tillsammans med Petter Pettersson som hjälper Luleå Hockey med fys och styrka. Alltid ett leende och ett "hejsan!" och kolla hans biceps, SÅ funktionell! :)

I augusti tog platserna till Kalmar Triathlon slut på några dagar. Jag hade inte tråd att lösa en biljett så det blev inget. I tisdags släpptes ytterligare 350 platser. Jag var en av de 350 som fick en startplåt. Biljetter slut på 30 sekunder! Sjukt! Men glad blev jag! Så det blir Kalmar även 2013!

I somras gick jag och funderade på nya skor (ett av de mest kommenterade inläggen någonsin... löpare... skotokiga!)

Mina Asics Gel Races DS börjar ge med sig och jag märker att det dåliga greppet som de ger i snön gör att jag drar mig för att löpträna.

När jag var i Stockholm besökte jag Löplabbet Race. Helt ärligt så testade jag inte så många olika par skor. Jag gick rakt på ett par Inov8 X-talon 190. Sprang 2 min på bandet. Sen var jag fast. Det är dom här som ska ta mig igenom uppvärmningen inför Milano Marathon som jag funderar på att göra om i arpil 2013. SUPERSKÖNA!! Sen får jag se vad det blir för sko till våren eller om mina Asics håller en halv säsong till (gör dom det så har jag inte tränat tillräckligt...)

 

Ananrs är livet bra. LOVE is the answer som ni vet...

Underbart att vara kär, ha fullt med jobb, nu lite mera träning bara så är jag på topp... men just nu känns det som att det räcker med att vara lite bitig och att skjortorna spänner lite extra över bröstet. Det kommer många timmar fys. Inget jag oroar mig över.

 

Inför 2013 så funderar jag på ett lite radikalt nyårslöfte.

Det här med alkohol... vågar man vara utan till IronMan??

Den som lever får se.

Puss och kram, hälsar C-M.

Jonas Djurback & C-M

Jonas Djurback vann SM i triathlon på Ironman-distans på 08:10:51! (totalt 4:e plats).
Efter prisutdelningen kom han fram till mig och bad att få ta ett kort med "en riktig järnpöjk" och jag ville inte vara ofin och neka honom det, även om vi båda såg ganska slitna ut...

Så här ser hans stats ut från Kalmar Triathlon 2012.

Se intervju med Jonas på Runner's World Triathlons site!

Nån som tänkt ge Djurback en match nästa år?? ;)

Resultat C-M, Ironman Kalmar Triathlon 2012

Klockan 04:18 klev jag upp lördagen den 18 augusti 2012. Nu var det dags för Iron Man i Kalmar. Denna tävling som jag full av entusiasm anmält mig till samma dag som biljetterna släpptes. Mitt tredje triathlon på IronMan-distansen. Tågresan hit varit lite orolig och den mentala resan med en träningssäsong som avbröts i juni var ännu brokigare.

Men nu var allting klart. På fredagen hade Iron-Mike och jag checkat in våra cyklar och packat allt som skulle packas i de olika säckarna. Då var det bara "swim, bike, run" kvar… 3,8 km simning, 18 mil cykel och 4,2 mil löpning. (som tur var hade det gått ett år sen senast så jag hade hunnit glömma vad det innebar för kroppen).

Frukosten bestod av:
3 ägg
250 g bacon
1 stor tallrik start med yoghurt
kaffe
0,5 liter Vitargo carbo-loader.

Formen kunde varit bättre, men jag hade anmält mig och nu var jag här: i en bil kl 05:00 på morgonen på väg till starten i årets upplaga av Kalmar Triathlon, som i år blivit officiell Iron Man.

I cykelområdet träffade Lina som jag tränat mycket med när hon bodde i Luleå. Jag träffade även Odda som jag bara haft kontakt med via bloggen, så det var lite blogg-party där på morgonkvisten medan solen gick upp över Kalmar. Jag hade inte riktigt förstått att det var sant, det är lite overkligt, hela situationen alltså.

Jag packade in de sista grejorna i påsarna och drog på mig dräkten. Och sen var jag klar för att bege mig ned mot starten.

Nu började det flaxa lite kråkor i magen. Det var folk överallt. Dubbelt så många startande som förra året. Wow, det här var häftigt!

Micke och jag klev ned i vattnet och ställde oss i 01:15-gruppen för simmet. För min del kändes det lite optimistiskt eftersom jag i början av veckan gjort ett sista sim med Stéphane och upptäckt att mycket av min muskelmassa i axlar och triceps hade gått tillbaka efter att inte ha arbetat sedan juni. Mycket var säkert mentalt, men så är ju hela den här grejjen ganska mental.

06:55 spelades nationalsången och för att höja mitt eget humör sjöng jag med de två verser som spelades. Högt och tydligt. Var rätt ensam om det. Jag stänkte mycket vatten i ansiktet för att vänja kroppen vid vattnet. Det funkade bra. 07:00 gick startskottet. Micke och jag gav varandra en ordentlig dunk i ryggen innan vi försvann ut i ett hav av fötter, armar, bubblor och alger.

Här märktes den stora skillnaden från förra året. I år var det dubbelt så många som startade. Dubbelt så många fötter och armar i vattnet...

När jag kom till andra bojen fick jag en armbåge rätt i ögat. Den tog i glasögonen, men smällen var hård och skärrade mig. Runtomkring mig såg var bara sparkande fötter och bubblor. Jag kände hur paniken började stiga. Jag var inte bekväm i vattnet och kände mig rädd. Jag hade svårt att andas. När chocken efter slaget lagt sig skulle det dröja till 2 km innan jag kom in i 3-taktsandning. jag 2-taktade mycket och hade dålig rytm. Svårt att få ned syre i lungorna och grund andning (jag som brukar kunna köra 7-takt flera några längder…) Fick inget riktigt glid, men nåväl, jag visste att mina förutsättningar inte var optimala och tänkte att det var en lång dag. Inget att haka upp sig på. Blicka framåt. Släpp slaget i ögat, titta på himlen, tänkt på trevliga saker (som vackra kvinnor, ett tips) - och fortsätt. Strax före målgång på simmet fick jag en tejpad tånagel avriven som hade hängt lite löst. Jag kände det knappt och väl ur vattnet så var jag mest lättad över att slippa ha den som ett orosmoment resten av loppet. Jag klev upp ur vattnet efter 01:25 - 10 minuter efter mitt mål uppsatt då jag hade en fungerande träning. Kunde varit värre. Blicka framåt, positiva tankar.

Jag gjrode en varken bra eller dålig första växling, hade inte för bråttom. Kom ut på banan på cykel och slog på GPS:en sent. Fick inte exakt sträcka från början, vilket var lite irriterande när jag skulle köra 18 mil. Hur många km låg mätaren efter? Jag gissade 10 km och pressade iväg. Irriterande ovisshet. (har du en likadan gps som jag har så tänk på att batteriet bara räcker 10 timmar. Triatleta fort eller ha med batteribyte!)

Cyklingen gick förvånansvärt bra. Vädret var optimalt, lite molnigt och knappt någon vind. Jag styrde upp över ölandsbron och satte sa hej till Öland för första gången. Vilken känsla! Öland var fantastiskt vackert! Ojojoj. Och överallt i byarna människor som kommit ut för att se detta spektakel som jag var en del av. Mitt mål var att klara 18 mil på 6 timmar. Det betyder en snitthastighet på 30 km/h. Som riktlinje hade jag en kadens på 90 varv/min. 90 - 30 ett bra riktvärde. De första fyra milen var jag sugen på att trycka på, men jag höll igen, jag visste att dagen var lång och jag upprepade för mig själv "det behöver inte gå fortare än 30".

När jag kom upp på Alvaret (den stora platta heden jag läst om i skolböckerna i mellanstadiet) så stämde allt. Vägen var bra, den lilla vind som blåste var rätt i ryggen och magen var full av mat och energi. Vägen pekade rakt västerut och hela sträckan mellan östkusten över Alvaret så snittade jag 40 km/h. Wow, vilken känsla! Nu lät jag mig svepas med. Jag hade roligt! IronMan var en lek. Jag kollade på klockan och tänkte att jag skulle slå förra årets tid. Fram till 10 mil höll jag god fart, släppte aldrig under 30 och pressade nedför. Weho, det var kul! Någonstans visste jag att det skulle kosta, men samtidigt visste jag också att löpet ändå skulle bli ett helvete, så om jag skulle plocka minutrar så var det här! Jag lekte!

När vi kom tillbaka till fastlandet var det ca 8 mil kvar. De sista 6 milen var tuffa, de sista 2 ännu tuffare. Snitthastigheten sjönk något, och jag började minnas hur förbannat drygt det är att cykla 18 mil. Under loppet hade jag ätit och dryckit rätt, vid varje depå tog jag 1 flaska energidryck och minst 1 protein-bar. Magen höll. Ett normalt sittande toa-stopp på Öland av normal konsistens. Allt var ok, men jag började bli slut i benen. Ajaj, fick en blodsocker-dip strax före Kalmar, men det löste sig med en flaska coca-cola. Jag klav av cykeln efter 6 h och 7 minuter. Bara 7 minuter efter målsättningen. Jag är supernöjd över cykel-tiden. I år har jag gjort 10 mil totalt i träning och så kliver jag upp i Kalmar och löser tiden jag vill. Nöjd!!

T2 var lång, ca 18 minuter. När jag klev av cykeln i Kalmar kom jag ihåg varför man oftast brukar träna inför ett IronMan…. mina ben var styva som käppar och jag fick kämpa för att böja dom till något som liknade ett löpsteg. Därför tog jag det mycket lugnt i andra växlingen.

Medan jag vilade så tejpade jag mina fötter MYCKET omsorgsfullt. Båda liknade mumie-fötter. För i årets Kalmar triathlon så kunde jag inte lämna något i växlingen. Allt som skulle fixas skulle göras nu, det var sista chansen för allt. Så jag tejpade ordentligt, drog rejält med bäbis-salva i skrevet (som man har till blöjbarn när de blir röda i häcken). Inga särskilda skavsår, lite öm bara. Kroppen höll!

Slutligen gav jag mig av ut på mina 42 km löpning. När jag cyklade tänkte jag "åh snart är cykeln slut, då är det bara löpet kvar". Det är ju givetvis en lögn för att förmildra upplevelsen. Löpningen är min sämsta gren. Jag har helt enkelt inte alla dom där milen i benen, men jag gör vad jag kan. Men benen var STUMMA SOM KÄPPAR jag försökte springa normalt, men jag såg på ansiktsuttrycken i publiken att något var fel. Folk led med mig. Jag led.

Efter 5 km vaknade benen och mina första 15 km gjorde jag på 01:20 vilken ändå var helt ok. Publiken i Kalmar var - som vanligt - helt fantastisk, det var musik, tanter som slog i grytlock, barn som sprang med, folk som satt och drack öl och ropade mitt namn. Bara positivt! (förutom en sur tant i hamnen som torrt ropade "spring snabbare" - "håll käften och spring själv" fick hon som svar. Men det bästa var ända att springa genom stan. Hela Kalmar var fyllt till bristnignsgränsen av folk, uteserveringarna svämmade över med folk och bara man visade minsta lilla gensvar fick man applåder genom hela gatorna. Vilken stämning! Har aldrig varit med om liknande! Helt otroligt! Hejja Kalmar!

När jag sprungit 30 km var klockan 18:55. Någonstans utmed vägen hade jag sett framför mig hur jag gick in under 13 timmar. Jag försökte. Jag fortsatte att upprepa mitt mantra: "Jag är på väg, att gå i mål, i Kalmar, triathlon, Ironman, 2012". Jag sa det där några tusen gånger för mig själv under hela löpet. Löpningen efter sim och 18 mil cykel är rått. Det är… hårt helt enkelt. Nu såg jag min chans. Jag började springa rakt igenom vätske-kontrollerna, Jag visste att jag hade gott om vatten i kroppen, druckit bra hela resan och kissade normalt. Istället tryckte jag gel (koffein och socker... så sött så han hör hur det fräter på tänderna).

Planen med gel-dopingen höll fram tills det var 4 km kvar, sen tyckte inte magen om att jag tryckte allt scoker och koffein. Jag fick spykänslor och var tvungen att börja gå. Jag tittade på klockan. Ajaj, de här minuterna behövde jag för att ta mig in under 13 timmar. Till slut var jag tvungen att överge tanken om 13 timmar, om jag hade fortsatt att pressa kroppen hade jag kräkts och vid det här laget så hade något hänt med muskelfästet i min vänstra vad. Varje steg var en plåga, men, faktiskt, med lite rutin och mitt mantra så hanterade jag smärtan väl. Mycket fokuserad kom jag fram till stadsgränsen och började springa igen. Några minuter kvar till kl 20:00, skulle jag ändå hinna in under 13 timmar?

Den här delan av IronMan var den tuffaste. Vid det här laget gick många omkring mig. Jag kände igen dom från cykeln, vi hade hållt samma tempo och nu gick dom. Jag tänkte fan inte gå mer än nödvändigt. Jag skulle i mål, med ett löpsteg. Jag plockade upp tempot och var nära på att kräkas när jag rundade torget in mot gågatorna. Magen slog några kullerbyttor men inget kom ut. Publiken gav min ny energi och jag fick upp farten. Bara 2 km kvar. Att säga att jag njöt av de sista kilometerna är en sanning med modifikation, men glädjen fanns där. Och vetskapen om att jag var på väg att kapa min tid från förra året med ca 40 minuter stärkte mig, trots att min sena säsong inte varit som jag tänkt mig.

När jag kom in på upploppet spurtade jag. Benen fick ny energi för några sekunder och känslan av att gå i mål till en jublande publik var otrolig. Jag höjde händerna i luften och lät benen löpa. Underbart. jag kom i mål på 13:05 - alltså inte under 13 timmar, men jag putsade min tid med 38 minuter. Det här är ju ingen skryt-tid på något sätt, men för mig betydde den vansinnigt mycket. Jag hade planerat mitt lopp rätt utifrån mina förutsättningar, jag hade ätit rätt, druckit rätt, hållt igen när jag skulle och tryckt på när situationen tillät. På ren vilja mosade jag mig igenom löpet. När de andra gick så sprang jag. När kroppen ville kräkas så lyssnade jag. När kroppen ville stanna så påminde jag mig själv om att "Jag är på väg, att gå i mål, i Kalmar, triathlon, Ironman, 2012". När sadeln skavde som fan på cykeln som bytte jag ställning och kopplade ett nytt grepp.

Kalmar triathlon IronMan 2012 var en fantastisk upplevelse. Jag kommer ur tävlingen mycket starkare. Jag litar på mig själv och jag har utvecklats som utövare av sporten triathlon. Jag är fölåtande mot mig själv samtidigt som jag kan ställa krav på mig själv. Flera gånger sa jag till mig själv "kom igen C-M, du kan det här, kom igen". Jag hade inte en blåsa på fötterna och inte ett skavsår (i alla fall inte så att jag gick som en påsatt sjöman som förra året).

Nu ser jag fram emot en grym träningshöst. Jag är full av energi. Nu ska jag hitta tillbaka till den där känslan av att känna mig som en maskin i vattnet och i löpspåret. Mycket mer benstyrka och timmar i sadeln ska det bli. Den här resan kostade i svett  och psykisk påfrestning, men jag tog mig igenom och jag kom ut ännu starkare på andra sidan.

Kärlek & respekt.
/Carl-Magnus.

***

Hoppas det här gav dig något också att läsa det jag skrivit om Kalmar. Om det gjorde det, eller om du tycker jag missat något, så lämna gärna en kommentar så lovar jag att svara. Tack för att du tog dig tid att läsa min race-report, vi får se om det kommer en till från Kalmar nästa år. Nu  tar jag en träningsvecka i taget och jag vill tillbaka till min tidiga vårform!

So far so good [cykeln som inte får kallas cykel]

C-M:

- Här är min cykel som inte får kallas cykel. SJ har den märkliga regeln att man inte får ta med cyklar på tåg. Sen att hela Tysklands befolkning har med sig sina cyklar på norrgående tåg är en annan sak, men officiellt så är det cykelförbud (förutom särskilda cykeltåg som trafikeras varannan helgfri onsdag på skottår...)

Jag höll andan när jag skulle byta i Stockholm. Förra året när Martins kompis Andreas skulle ansluta till Kalmar blev han stoppad när han skulle kiva på tåget. Resultatet: han hyrde en bil och fick köra Sthlm - Kalmar. Det har jag absolut inte råd med så jag är nöjd med att kunna smuggla med min cykel.

Om jag skulle bli stoppad så är min plan att säga "Detta är ingen cykel, det är ett konstprojekt". Om personalen vill inspektera så vägrar jag i sten och hävdar rätten till min egendom, sitter kvar och biter mig fast i inredningen.

Om 2 timmar är jag i Alvesta. Då får vi se hur nästa byte går. Man kanske skulle köpa en sån här hojj istället, undrar hur den är att dra 18 mil på?

På tåget, på väg till Iron Man Kalmar 2012

C-M:
Klockan är kvart i tio på kvällen. Inne i min kupé är det svalt och skönt. Jag betalade några kronor extra för att åka liggvagn på tåget. Jag delar kupé med en trevlig dalmas som är fd officer och numera slöjdkonstnär. För att spara ytterligare någon krona så kokar jag vatten i kupén med mitt gaskök och dricker just nu en kopp gott laktritsté. Utanför susar norra Sverige förbi. Kupékompisen är i restaurangvagnen och dricker öl. Jag är skötsam och dricker té.

Imorgon vaknar jag i Stockholm kl 07. Sen vidare till Alvesta och till sluta Kalmar. Imorgon blir en lång dag av incheckningar.

Det känns bra. Även om allt inte alltid blir som man tänkt sig så känns det bra. Det ska bli kul att smaka på Kalmar i år igen. Några små fjärilar i magen. Godnatt från någonstans i Norrland på väg mot Ironman.

Hörs imorgon, ska försöka live-streama från området. Håller tummarna för att det ska funka.

C-M i SVT om Iron Man i Kalmar 2012

C-M:
Kolla in insalget i SVT där jag är med "Inför Iron Man"!

Dan före dan, före dan, före doppardan

Nu har jag kittat det nya gear som jag behövde. Ny hjälm, flaskhållare (som inte är från Jula och pajjar), glasögon och ny sadelväska (som inte är från Biltema och slänger omkring där bak). Imorgon går tåget mot Kalmar. Hörs snart igen. Jag tänkte Live-streama om nätet funkar dagen före. Får se. Kan inte lova något. Sköt om er och skänk mig en tanke kl 07:00 på lördag. Då smäller det. /c-m.

Hej det var länge sen!

Hej! Det var länge sen. Idag var mitt första simpass på 2 1/2 vecka. Oj. Det var... kanske inte så tungt, men det gick lååångsamt i vattnet och jag kände mig klen i musklerna. Stéphane gled förbi mig med lätthet och dagarna då jag höll jämna steg med mästaren... ja, det var inte den här dagen i alla fall.

Jag har haft en ganska tuff säsong. Jag peakade i februari (hmm lite tidigt...) då var jag nog i mitt livs form. Skjortorna blev för små när musklerna växte, helt skadefri, kosten funkade och allt var bra. Jag snittade 10 h/vecka och jag kände mig... som en Iron Man!

Så gick mitt gymkort ut och det var det som rubbade balansen. Jag hade inte råd att lösa ett nytt och täntke att jag fick lösa träningen hemmavid. Ok, att växa är att kunna erkänna saker för sig själv: jag är inte typen som löser träning hemma. Bevisligen.

Därifrån har det varit en långsam kurva neråt. I början av säsongen hade jag ändå ok tider, 43:09 på Posrörundan och ordentligt peppad för 2012 efter Bli Snabbare-helgen. "Faan, i år ska inte Kalmar knäcka mig, jag ska knäcka Kalmar!" hehe, testosteron och övermod, vilken kombo!

 Jag tog igen lite timmar i april maj och kände ändå att jag var på banan. Men jag gjorde ett fel: jag sov inte. Jag tränade varje dag, jobbade heltid och sov 4-5 timmar varje natt. Vaknade trött. Gick och la mig trött... Inte undra på att skadorna kom smygande. Så här i efterhand så inser jag hur dum jag var. Men vad ska man göra? Det är jobb, barn... allt ska hinnas med. Jag stal timmarna från nattens sömn. Vad fick jag? Ont i ryggen. Vaknade varje morgon med att jag fick rulla ur sängen, käkade tabletter hela dagarna.. och vägrade släppa träningstimmarna. Ok, det här är kanske ett misstag man måste göra (som att springa sönder ett knä på ren tjurighet och förnekelse, hej 2010!). Inte nog med ryggen. Lagom till Luleå Midnight Swim så blev jag febersjuk och sov ett rekord på 21 h! Det fanns nog några timmar som kroppen saknade...

I juni meddelade Martin att han hade beslutat att ställa Kalmar 2012. Martin är grym, han är en av mina bästa vänner! Men när jag förstod att jag skulle vara tvungen att resa själv till Kalmar och göra hela IM själv för att sedan resa hem 140 mil... själv, så var det inte så kul att träna längre.


På midsommar arrangerade jag en gratis reggaefestival i Luleå: Äggstock 2012 och vi fick massa publicitet, bl a SVT, en rad tidningar, live i SR osv. Jag arbetade gratis med detta rätt mycket, men det var väl inte särskilt bra för träningen...


Jaha, när Äggstock var klart så satte jag mig och klippte en P3 Dokumentär om Alta-konflikten. Jag blev jättenöjd med den. Lyssna på den på P3 Dokumentärs hemsida. Och kolla gärna min "behind the scenes" sida på www.helgegren.se (massor av bilder).

Det är ingen lek att göra en dokumentär. Jag gör så att jag låser in mig i en vecka och dricker kaffe och käkar salt och blandat tills allt är klart. Börjar jobba ca 21, går och lägger mig 08:30. Går upp 15, börjar om. Inget utrymme för träning.

Vid det här laget hade jag bara tänkt att skita i att åka till Kalmar. Jag tänkte att dom där pengarna fick väl frysa inne (5000 kr startavgift). Och sen så ska jag vara ärlig om en sak. I takt med att träningen har fungerat bättre så har jag satt tydligare och tydligare mål, ofta i tider. Det har gått bra. Simningen knäcker jag pers allt som oftast. Löpningen också i början av säsongen. Men jag kom till en punkt där jag helt enkelt inte var tillräckligt vältränad för att nå mina mål. På Stadsmaran hade jag som mål att springa in på 01:35. Jag kom in på 01:44 ... och helt ärligt så var jag besviken. För första gången som jag ställt upp i en tävling så var jag besviken. Jag jämförde min form med min peak som jag hade i februari och jag tyckte att jag var... inte kass, men inte så bra. Sen så kändes det lite tungt också att blogga när det inte gick som jag tänkt mig och för första gången fick jag nån tråkig kommentar. Jag vet att man inte ska hänga upp sig på sånt, men jag lägger ned en jävla massa timmar på att skriva här och jag får inte en skit betalt för det. Jag kände att det jävlar fick räcka, därav tystnaden. Och du som skrev det där om bortförklaringar osv... Inbjudan står kvar att komma och hälsa på mig i på Björsbyvägen 1 i Luleå, du behöver inte ens ringa före, jag kan ringa en ambulans åt dig när vi fikat färdigt. Jag gör mitt bästa för att lyfta andra, men missta inte snällhet för svaghet.

Nu har jag i alla fall bestämt mig. Jag tänker inte låta icke-infriade förhoppningar om träning dra ner mig. Jag tänker åka och köra IM i Kalmar. Skit samma hur många eller hur få cykelmil jag har i benen. Jag ska fan ta mig runt i år igen. Skit samma på vilken tid. Jag skiter i om jag klår förra årets tid eller inte. Jag har lärt mig att det där med att stirra sig blind på tider inte ger så mycket. Ibland så är det direkt kontraproduktivt. Istället för att känna stolthet så gör tidsnojjan att man känner besvikelse. Det är fel. Alla som ställer sig på en startlinje är vinnare. Det är en kliché, men det är sant.

Vet inte hur mycket jag kommer orka uppdatera här i sommar. Jag har många mil att nöta på kort tid. (Som Stéphane sa: Du måste börja käka kilometrar!)

Jag åker till Kalmar. Jag är C-M, jag har gjort Kalmar på mountainbike, inget kan stoppa mig.

Kalmar Triathlon 2012: Ölandsbron

Ölandsbron. Foto: Niklas Nordblad, Wikipedia Commons

Nyhet
2012-01-12
23:54

Kalmar Triatholn meddelar via sin FB-sida att årets cykellopp kommer att gå över ölandsbron:

"Vi är glada att kunna meddela att cykelbanan är klar. Banan har en egen karaktär där olika typer av kustlandskapet får genomslag med en gemensam nämnare, det är platt.

Det blir en tvåvarvsbana där första varvet går över Ölandsbron och på Öland för att sedan ta sig tillbaka till Kalmar. Varvning sker efter 105 km inne vid växlingsområdet. Andra varvet går på Kalmarsidan. På de 18 milen kommer det att vara mötande cyklister i den andra körbanan under ungefär 6 mil.

Cykelbanan kommer att vara helt avstängd från annan trafik frånsett drygt 2 mil, men där kommer cyklisterna att ha ett eget körfält som är avskilt från andra trafikanter. Kartan över banan kommer att läggas ut om några veckor."

Söker du boende inför Kalmar Triathlon 2012?

C-M:

- I år tänkte vi faktiskt ordna annan sovplats än Martins Hilleberg-tält.

Det har varit två charmiga år på liggunderlag, men jag kan inte säga att det skulle vara optimala förhållanden för tävling.

Om du inte redan bokat boende så kan det vara för sent. Här finns en söksida för hotell. Det mesta är slut, om du inte kan tänka dig att bo någon mil utanför stan.

Martin och jag kommer inte att använda vår hotellbokning.

Om du vill kan vi överlåta 1 dubbelrum på vandrarhemmet svanen. De har specialpriser under tävlingarna :( så 3 nätter är minsta man kan boka och det kostar 2961 kr.

Bokningen är inte betald utan det är bara en tjänst till dig som saknar boende. Anki i receptionen sa att det var det sista rummet som gick.

Maila till C-M om du vill ha bokningen. Den går ut den 28/12. Först till kvarn.

Anmälan Kalmar Triathlon 2012 - klar!

Japp, nu på lunchen löste jag min biljett till Kalmar.

Gör din här.

/c-m.

Kalmar Triathlon 2012 får Iron Man-status

Kalmar Triathlon får Iron Man-status.
Anmälan öppnar 20 december.
Anmäl dig här.

Kolla SR Kalmars nyhet

Lyssna nedan!