lördag 18 augusti 2012

Resultat C-M, Ironman Kalmar Triathlon 2012


Klockan 04:18 klev jag upp lördagen den 18 augusti 2012. Nu var det dags för Iron Man i Kalmar. Denna tävling som jag full av entusiasm anmält mig till samma dag som biljetterna släpptes. Mitt tredje triathlon på IronMan-distansen. Tågresan hit varit lite orolig och den mentala resan med en träningssäsong som avbröts i juni var ännu brokigare.


Men nu var allting klart. På fredagen hade Iron-Mike och jag checkat in våra cyklar och packat allt som skulle packas i de olika säckarna. Då var det bara "swim, bike, run" kvar… 3,8 km simning, 18 mil cykel och 4,2 mil löpning. (som tur var hade det gått ett år sen senast så jag hade hunnit glömma vad det innebar för kroppen).


Frukosten bestod av:
3 ägg
250 g bacon
1 stor tallrik start med yoghurt
kaffe
0,5 liter Vitargo carbo-loader.
Formen kunde varit bättre, men jag hade anmält mig och nu var jag här: i en bil kl 05:00 på morgonen på väg till starten i årets upplaga av Kalmar Triathlon, som i år blivit officiell Iron Man.
I cykelområdet träffade Lina som jag tränat mycket med när hon bodde i Luleå. Jag träffade även Odda som jag bara haft kontakt med via bloggen, så det var lite blogg-party där på morgonkvisten medan solen gick upp över Kalmar. Jag hade inte riktigt förstått att det var sant, det är lite overkligt, hela situationen alltså.

Jag packade in de sista grejorna i påsarna och drog på mig dräkten. Och sen var jag klar för att bege mig ned mot starten.

Nu började det flaxa lite kråkor i magen. Det var folk överallt. Dubbelt så många startande som förra året. Wow, det här var häftigt!
Micke och jag klev ned i vattnet och ställde oss i 01:15-gruppen för simmet. För min del kändes det lite optimistiskt eftersom jag i början av veckan gjort ett sista sim med Stéphane och upptäckt att mycket av min muskelmassa i axlar och triceps hade gått tillbaka efter att inte ha arbetat sedan juni. Mycket var säkert mentalt, men så är ju hela den här grejjen ganska mental.

06:55 spelades nationalsången och för att höja mitt eget humör sjöng jag med de två verser som spelades. Högt och tydligt. Var rätt ensam om det. Jag stänkte mycket vatten i ansiktet för att vänja kroppen vid vattnet. Det funkade bra. 07:00 gick startskottet. Micke och jag gav varandra en ordentlig dunk i ryggen innan vi försvann ut i ett hav av fötter, armar, bubblor och alger.

Här märktes den stora skillnaden från förra året. I år var det dubbelt så många som startade. Dubbelt så många fötter och armar i vattnet...


När jag kom till andra bojen fick jag en armbåge rätt i ögat. Den tog i glasögonen, men smällen var hård och skärrade mig. Runtomkring mig såg var bara sparkande fötter och bubblor. Jag kände hur paniken började stiga. Jag var inte bekväm i vattnet och kände mig rädd. Jag hade svårt att andas. När chocken efter slaget lagt sig skulle det dröja till 2 km innan jag kom in i 3-taktsandning. jag 2-taktade mycket och hade dålig rytm. Svårt att få ned syre i lungorna och grund andning (jag som brukar kunna köra 7-takt flera några längder…) Fick inget riktigt glid, men nåväl, jag visste att mina förutsättningar inte var optimala och tänkte att det var en lång dag. Inget att haka upp sig på. Blicka framåt. Släpp slaget i ögat, titta på himlen, tänkt på trevliga saker (som vackra kvinnor, ett tips) - och fortsätt. Strax före målgång på simmet fick jag en tejpad tånagel avriven som hade hängt lite löst. Jag kände det knappt och väl ur vattnet så var jag mest lättad över att slippa ha den som ett orosmoment resten av loppet. Jag klev upp ur vattnet efter 01:25 - 10 minuter efter mitt mål uppsatt då jag hade en fungerande träning. Kunde varit värre. Blicka framåt, positiva tankar.

Jag gjrode en varken bra eller dålig första växling, hade inte för bråttom. Kom ut på banan på cykel och slog på GPS:en sent. Fick inte exakt sträcka från början, vilket var lite irriterande när jag skulle köra 18 mil. Hur många km låg mätaren efter? Jag gissade 10 km och pressade iväg. Irriterande ovisshet. (har du en likadan gps som jag har så tänk på att batteriet bara räcker 10 timmar. Triatleta fort eller ha med batteribyte!)


Cyklingen gick förvånansvärt bra. Vädret var optimalt, lite molnigt och knappt någon vind. Jag styrde upp över ölandsbron och satte sa hej till Öland för första gången. Vilken känsla! Öland var fantastiskt vackert! Ojojoj. Och överallt i byarna människor som kommit ut för att se detta spektakel som jag var en del av. Mitt mål var att klara 18 mil på 6 timmar. Det betyder en snitthastighet på 30 km/h. Som riktlinje hade jag en kadens på 90 varv/min. 90 - 30 ett bra riktvärde. De första fyra milen var jag sugen på att trycka på, men jag höll igen, jag visste att dagen var lång och jag upprepade för mig själv "det behöver inte gå fortare än 30".


När jag kom upp på Alvaret (den stora platta heden jag läst om i skolböckerna i mellanstadiet) så stämde allt. Vägen var bra, den lilla vind som blåste var rätt i ryggen och magen var full av mat och energi. Vägen pekade rakt västerut och hela sträckan mellan östkusten över Alvaret så snittade jag 40 km/h. Wow, vilken känsla! Nu lät jag mig svepas med. Jag hade roligt! IronMan var en lek. Jag kollade på klockan och tänkte att jag skulle slå förra årets tid. Fram till 10 mil höll jag god fart, släppte aldrig under 30 och pressade nedför. Weho, det var kul! Någonstans visste jag att det skulle kosta, men samtidigt visste jag också att löpet ändå skulle bli ett helvete, så om jag skulle plocka minutrar så var det här! Jag lekte!


När vi kom tillbaka till fastlandet var det ca 8 mil kvar. De sista 6 milen var tuffa, de sista 2 ännu tuffare. Snitthastigheten sjönk något, och jag började minnas hur förbannat drygt det är att cykla 18 mil. Under loppet hade jag ätit och dryckit rätt, vid varje depå tog jag 1 flaska energidryck och minst 1 protein-bar. Magen höll. Ett normalt sittande toa-stopp på Öland av normal konsistens. Allt var ok, men jag började bli slut i benen. Ajaj, fick en blodsocker-dip strax före Kalmar, men det löste sig med en flaska coca-cola. Jag klav av cykeln efter 6 h och 7 minuter. Bara 7 minuter efter målsättningen. Jag är supernöjd över cykel-tiden. I år har jag gjort 10 mil totalt i träning och så kliver jag upp i Kalmar och löser tiden jag vill. Nöjd!!

T2 var lång, ca 18 minuter. När jag klev av cykeln i Kalmar kom jag ihåg varför man oftast brukar träna inför ett IronMan…. mina ben var styva som käppar och jag fick kämpa för att böja dom till något som liknade ett löpsteg. Därför tog jag det mycket lugnt i andra växlingen.

Medan jag vilade så tejpade jag mina fötter MYCKET omsorgsfullt. Båda liknade mumie-fötter. För i årets Kalmar triathlon så kunde jag inte lämna något i växlingen. Allt som skulle fixas skulle göras nu, det var sista chansen för allt. Så jag tejpade ordentligt, drog rejält med bäbis-salva i skrevet (som man har till blöjbarn när de blir röda i häcken). Inga särskilda skavsår, lite öm bara. Kroppen höll!

Slutligen gav jag mig av ut på mina 42 km löpning. När jag cyklade tänkte jag "åh snart är cykeln slut, då är det bara löpet kvar". Det är ju givetvis en lögn för att förmildra upplevelsen. Löpningen är min sämsta gren. Jag har helt enkelt inte alla dom där milen i benen, men jag gör vad jag kan. Men benen var STUMMA SOM KÄPPAR jag försökte springa normalt, men jag såg på ansiktsuttrycken i publiken att något var fel. Folk led med mig. Jag led.

Efter 5 km vaknade benen och mina första 15 km gjorde jag på 01:20 vilken ändå var helt ok. Publiken i Kalmar var - som vanligt - helt fantastisk, det var musik, tanter som slog i grytlock, barn som sprang med, folk som satt och drack öl och ropade mitt namn. Bara positivt! (förutom en sur tant i hamnen som torrt ropade "spring snabbare" - "håll käften och spring själv" fick hon som svar. Men det bästa var ända att springa genom stan. Hela Kalmar var fyllt till bristnignsgränsen av folk, uteserveringarna svämmade över med folk och bara man visade minsta lilla gensvar fick man applåder genom hela gatorna. Vilken stämning! Har aldrig varit med om liknande! Helt otroligt! Hejja Kalmar!

När jag sprungit 30 km var klockan 18:55. Någonstans utmed vägen hade jag sett framför mig hur jag gick in under 13 timmar. Jag försökte. Jag fortsatte att upprepa mitt mantra: "Jag är på väg, att gå i mål, i Kalmar, triathlon, Ironman, 2012". Jag sa det där några tusen gånger för mig själv under hela löpet. Löpningen efter sim och 18 mil cykel är rått. Det är… hårt helt enkelt. Nu såg jag min chans. Jag började springa rakt igenom vätske-kontrollerna, Jag visste att jag hade gott om vatten i kroppen, druckit bra hela resan och kissade normalt. Istället tryckte jag gel (koffein och socker... så sött så han hör hur det fräter på tänderna).

Planen med gel-dopingen höll fram tills det var 4 km kvar, sen tyckte inte magen om att jag tryckte allt scoker och koffein. Jag fick spykänslor och var tvungen att börja gå. Jag tittade på klockan. Ajaj, de här minuterna behövde jag för att ta mig in under 13 timmar. Till slut var jag tvungen att överge tanken om 13 timmar, om jag hade fortsatt att pressa kroppen hade jag kräkts och vid det här laget så hade något hänt med muskelfästet i min vänstra vad. Varje steg var en plåga, men, faktiskt, med lite rutin och mitt mantra så hanterade jag smärtan väl. Mycket fokuserad kom jag fram till stadsgränsen och började springa igen. Några minuter kvar till kl 20:00, skulle jag ändå hinna in under 13 timmar?

Den här delan av IronMan var den tuffaste. Vid det här laget gick många omkring mig. Jag kände igen dom från cykeln, vi hade hållt samma tempo och nu gick dom. Jag tänkte fan inte gå mer än nödvändigt. Jag skulle i mål, med ett löpsteg. Jag plockade upp tempot och var nära på att kräkas när jag rundade torget in mot gågatorna. Magen slog några kullerbyttor men inget kom ut. Publiken gav min ny energi och jag fick upp farten. Bara 2 km kvar. Att säga att jag njöt av de sista kilometerna är en sanning med modifikation, men glädjen fanns där. Och vetskapen om att jag var på väg att kapa min tid från förra året med ca 40 minuter stärkte mig, trots att min sena säsong inte varit som jag tänkt mig.



När jag kom in på upploppet spurtade jag. Benen fick ny energi för några sekunder och känslan av att gå i mål till en jublande publik var otrolig. Jag höjde händerna i luften och lät benen löpa. Underbart. jag kom i mål på 13:05 - alltså inte under 13 timmar, men jag putsade min tid med 38 minuter. Det här är ju ingen skryt-tid på något sätt, men för mig betydde den vansinnigt mycket. Jag hade planerat mitt lopp rätt utifrån mina förutsättningar, jag hade ätit rätt, druckit rätt, hållt igen när jag skulle och tryckt på när situationen tillät. På ren vilja mosade jag mig igenom löpet. När de andra gick så sprang jag. När kroppen ville kräkas så lyssnade jag. När kroppen ville stanna så påminde jag mig själv om att "Jag är på väg, att gå i mål, i Kalmar, triathlon, Ironman, 2012". När sadeln skavde som fan på cykeln som bytte jag ställning och kopplade ett nytt grepp.


Kalmar triathlon IronMan 2012 var en fantastisk upplevelse. Jag kommer ur tävlingen mycket starkare. Jag litar på mig själv och jag har utvecklats som utövare av sporten triathlon. Jag är fölåtande mot mig själv samtidigt som jag kan ställa krav på mig själv. Flera gånger sa jag till mig själv "kom igen C-M, du kan det här, kom igen". Jag hade inte en blåsa på fötterna och inte ett skavsår (i alla fall inte så att jag gick som en påsatt sjöman som förra året).



Nu ser jag fram emot en grym träningshöst. Jag är full av energi. Nu ska jag hitta tillbaka till den där känslan av att känna mig som en maskin i vattnet och i löpspåret. Mycket mer benstyrka och timmar i sadeln ska det bli. Den här resan kostade i svett  och psykisk påfrestning, men jag tog mig igenom och jag kom ut ännu starkare på andra sidan.

Kärlek & respekt.
/Carl-Magnus.

***

Hoppas det här gav dig något också att läsa det jag skrivit om Kalmar. Om det gjorde det, eller om du tycker jag missat något, så lämna gärna en kommentar så lovar jag att svara. Tack för att du tog dig tid att läsa min race-report, vi får se om det kommer en till från Kalmar nästa år. Nu  tar jag en träningsvecka i taget och jag vill tillbaka till min tidiga vårform!

20 kommentarer:

  1. Mega-grattis! Otroligt starkt att ta sig genom skärselden/ Martin

    SvaraRadera
  2. Svar
    1. Tack Eva, jag har varit lite frånvarande och inte hängt här så mycket, men det ska bli ändring på det inför hösten! /c-m.

      Radera
  3. Bra jobbat! Stark vilja övervinner mycket. Grattis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Janne, alltid en peppande kommentar till över. Hoppas det går bra för dig med i löpspåren. En del sitter i benen, och ganska mycket i huvet. hörs!

      Radera
  4. Vilken dag vi hade! Vilket lopp! Vilket väder! Vilka vyer! Oslagbart. Grattis till nytt PB på IM-distans och till starkt pannben. Ses på träning i Luleå igen. /Ulrika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Grymt jobbat själv! SM 4:an! :) snart är det dags för höstens utmaningar. Vi måste hålla i cykelsäsongen så länge som möjligt!

      Radera
  5. All respekt. Är grymt imponerad.
    Nu känns maraton genomförbart.
    /Marica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skänt Marica! Hoppas att du kör marathon, allt är en god erfarenhet. Klart att du ska göra det! Lycka till!

      Radera
  6. Vilken prestation, grymt kämpat! Och du skriver fantastiskt bra, underhållning på hög nivå! /Åse

    SvaraRadera
  7. Tack Åse! Kul att du gillade texten, jag har ju lite tid här... 140 mil hem :)

    SvaraRadera
  8. GRATTIS CM! Du är fan grym! Härligt att läsa om tankar, tips och trix! Starkt att mentalt klara att peppa sig själv. Jag blir ju så sugen att utmana mig själv när jag läser allas berättelser :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jona Gold! Kul att du gillade min historia, det var en riktig utmaning, jag blir sugen på att köra mer yoga när jag hälsar på hos dig på tremil. Min rygg heöver det där akut. Vi kanske skulle matcha något pass tillsammans? Ha det bra och tack för en fin kommentar! /c-m.

      Radera
  9. Stort Grattis CM från Christer med Uppsala på bröstet. Mycket roligt att läsa din story. Extra känslosam blev den då den väldigt mycket stämmer på min son, med skillnaden att han kom in en timme efter dig med dryga halvtimmen pers och en förstörd träning på slutet pga trasigt knä och ett diskbrock.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Christer! Jag tror att jag kommer ihåg dig, visst hade du svart T-shirt med vitt tryck på bröstet? ... och om jag minns rätt så var du med förra året också..?
      Nåväl, tack för att du tog dig tid att läsa mitt inlägg. Vad roligt att din son också var med. Tråkigt med skador, jag ställde själv upp 2010 med ett löparknä och hoppades på det bästa. Skador är vanskilga i den här sporten. Du får hälsa din son så gott, att ta sig runt med skador och ändå vilja ta ett bett av Kalmar är en bragd. Alla som kommer till starten den dagen är vinnare. Det finns så mycket känslor inblandade i det här. Att våga anta utmaningen är stort. Om du har några bilder på honom så maila gärna dom till mig så kan vi lägga upp en hjältebild här. Hoppas att vi får tillfälle att ses "i verkligheten" någon gång. Har inte bestämt mig om Kalmar 2013, vi får se. Har lärt mig mycket denna säsongen, först känna efter i kroppen, sen lova sig själv och resten av världen, resan är lång och mycket kan hända!

      Ha det så bra, hoppas vi hörs, hör av dig om du/ni skulle råka ha vägarna förbi Luleå. Lycka till med fortsatt träning!

      Radera
  10. Stort grattis CM! Bra fightat!! Hoppas det blir en bra träningshöst i lule och att uppdateringarna fortsätter om din träning! :) Heja!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Lina, nu känner jag mig verkligen laddat! Vi får se om det blir någon resa söderut till Kalmar nästa år! ... ;) Bra kämpat själv - och vilken fin tid du fick! /c-m.

      Radera
  11. Lennart Berlin22 augusti 2012 08:44

    Härlig läsning och grattis till en fantastisk prestation

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lennart! Tack för dina värmande ord, det finns inget bättre att gå stärkt ur en utmaning som man varit orolig för, hoppas din träning också går bra! /c-m.

      Radera