Igår fick jag oväntat besök. Nej, det var inget UFO från yttre rymden som ville dricka kaffe. Det var ett UFO från Frankrike som ville ha skjuts in till stan. Coachen är tillbaka i stan!
Efter att ha gått igenom hur brölloppet i Cannes varit, hur äckligt varmt det var i vattnet i Trukiet så drog vi till simhallen.
Jag hade mina barn med mig så det blev en del avbrott för att administrera inköp av glass, hyra av badbyxor mm mm. Men jag fick i alla fall i hiop 1,5 km.
Vi tränade fyrahundringar med paddlar. Utmaningen ligger i att först köra 400 med paddlar och räkna antalet cykler som du gör i vattnet. (gammal bild från mig och Lina)
(Hur du räknar spelar ingen roll, räkna varje armtag, eller varje du gör med högern eller vänster... det vitkiga är att du har koll på hur många armtag du tar/längd.)
Sedan kastar du av dig paddlarna och gör 400 utan hjälpmedel. MEN, nu måste du ha samma antal armtag/längd som du hade när du hade paddlarna på.
Och du FÅR INTE göra fler armtag/längd än vad du gjorde med paddlarna. När armtagen "tagit slut" så måste du sparka dig till kanten helt utan armtag (för dom "är ju slut").
Effekten blir att du omedvetet sträcker dig efter vattnet och tränar glidet automatiskt. Bra övning!
Stéphane och jag pratade ganska mycket om våren. Till våren ska jag göra klart mina studier och arbeta. Det kommer att ta tid. Jag är ingen elit-idrottare på något sätt. Det finns många som presterar mycket bättre tider än jag. Men jag har mycket vilja. Och jag har passion och motivation. Jag skulle verkligen vilja ge det här en riktig chans och satsa på något lite längre ned på tidsskalan. Samtidigt har dygnet bara 24 timmar och jag måste bli klar med skolan nån gång.
Å andra sidan är jag snart 33 och jag kanske bara har några år kvar innan kroppen kanske inte svarar lika bra. Stéphane föreslog ett träningsuppehåll, men jag vet inte om jag löser det. Jag vill inte släppa den lilla grund jag skapat från ingenting. Jag har liksom ingen bakgrund som idrottare på någon högre nivå. Ingen farsa som tränat något lag... allt jag har har jag skapat själv genom att tänka "det måste gå". Jag får se vad som händer till våren.
På badhuset träffade jag också Ingemar som jag misstänker bor på badhuset. Det finns ingen som är så mycket på baduset som Ingemar. Alltid imponerande antal längder och igår så körde han i vanlig ordning tills benen krampade. SÅ SNYGGT att se Ingemar plöja fram med singelfenan! Rock on Ingemar!
Nu är det dags att göra stop-motion-filmer med lergubbar vid köksbordet. Gissar att resultatet snart landar på YouTube. Hörs snart!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar