Hur klarar man av livet och träningen?

Motivera sig till att springa: möjligt.
Motivera sig till att torka bort intorkad spenat:
Inte omöjligt, men svårt.

Förutom att gå runt och vara Järnpöjkar så har Martin & C-M helt vanliga jobb att gå till, helt vanliga räkningar att betala och helt vanliga middagar att laga. Det kan ju säkert vara svårt att förstå eftersom många säkert tror att vi glider runt på våra feta sponsorkontrakt som alla vi som springer milen på 46 minuter har...

C-M:
- Ibland handlar den här bloggen kanske lite för mycket om det som händer på träningarnar. Martin och jag höll med varandra idag om att utföra ett träningspass kan vara lättare än att få till en tid att träna på. Både Martin och jag har barn, hus, hund... släp att tömma på lunchen, soptunnor att ställa ut på onsdagkvällar och trots att vi är så stenhårda järnpöjkar så behöver till och med vi tid för kärlek och närhet. När träningsdagboken summerar 7 timmar i slutet av en vecka bänder jag nästan armen ur led när jag anstränger mig för att klappa mig själv på ryggen. Att hitta 7 timmar på en vecka när man ska jobba, sova och äta bra mat hela tiden, det är lika hårt som att träna det. För visst vill jag ju ge mina barn lika bra mat som jag ska ha för att växa? Mina barn älskar fisk (TACK GUD OCH MORSAN). Mycket grönsaker, gärna efterrätt. Vi ska vila, läsa böcker, elda i spisen, borsta tänder, skratta, rita, gräla, leka ninjor på studsmattan, fiska, sova sent, spela Angry Birds, mm... Allt det där som händer när man inte tränar, men som måste hinnas med. Och allt ska utföras utan stress och ilskna toner.

Jag har i alla fall blivit bättre på att fatta när det helt enkelt inte går att träna. Inte stressa om det helt enkelt inte gick att lösa. För lätt är det ju inte. Man blir ju som en hund som är van vid att få gå ut och rusa av sig. Blir det inget är det lätt att klättra på väggarna, bli irriterad eller stressad. I slutet av tunneln finns den där odelat positiva känslan efter träningen och duschen. Lugnet och tålamodet som växer när man är med barnen och sen halvtimman framför brasan ensam på kvällen med stretch och thé.

En träning ska matcha middagstider, fotbollsträningar, ju-jutsu-träningar, stalltider, öppettider... En jävla massa tider helt enkelt, med en jävla massa folk inblandade. En jävla massa folk utan vilka vi inte skulle vara Martin & C-M. Jag tänker på morsan och farsan som ordnar sommarlov för barnen, ex och ex-svärmödrar som förstår, eller när barnen kan leka tillsammans medan papporna springer sig svettiga i skogen. Och när jag tog ut mig i milenbacken igår med en puls på 183 och höll på att kräkas så frågar jag mig alltid samma fråga: "varför?". I ärlighetens namn så har jag inget bra svar. Jag skulle kunna dra till med fysik och skärpa och kroppsidéal och mat och träningskompisar... men inget av det är hela svaret. Jag har accepterat att jag inte vet varför. Jag gör det bara för att det känns som rätt sak att göra.

Martin och jag kämpar hårt för våra träningstimmar, men utan alla människor runtom oss som skapar mening, glädje och löser en timme här och där... tja utan alla er, inga Järnpöjkar. Tack alla för det här. Det kan verka meningslöst, jag vet inte varför jag gör det, men det är viktigt.