Igår så skrev jag lite om att känna sig nöjd med sin kropp.
Jag fick den här kommentaren:
"jojo, lätt att säga att det är skönt att känna sig stark och vara
snygg-smal när man tränar som en häst... :) kör hårt, det är inte lika
lätt för alla." /Anonym.
Det fick mig att tänka lite. En kompis tipsade mig om
en artikel i DN På Stan av Hanna Hellquist som är rätt personlig:
"Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara
smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara
smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det
är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där
mytomspunnen ämnesomsättning."
På Facebook så gillar jag en sida som heter "Female fitness models". Plötsligt, från att ha haft ett flöde med vanliga barnbilder, luncher, små humorisitiska inägg mm så fick jag en massa nalvnäcka brudar med sexpack. Hmm. Inte illa, det kan jag leva med. Men när jag läste det Hanna skrev i DN så kände jag att det kanske var lite hårt att bidra till den här världen.
Å andra sidan så är det inte min uppgift att avgöra om någon är ett offer eller bara väldigt motiverad.
Visst, jag ser det halv-pornografiska i det, men jag kan tycka att vältränade killar är snygga också (men kanske inte på samma sätt).
Så dök den här bilden upp i flödet och, ja, det verkar ju som att bilden längst till höger är "facit". Och jag vet inte ritkigt om det här är helt sunt.
Jag har alltid gillat den vältränade estetiken. När jag var yngre så var jag smal som en pinne. Inte en muskel någonstans. Kunde inte ens stå på händer på gympan, inte för att jag saknade balansen utan för att jag var så klen att kroppen bara vek sig som en sladdrig banan.
Den här triathlon-resan har betytt jättemycket för mig. Att känna mig stark och nöjd med det jag gör. Hur det känns på insidan och utsidan.
Men ska man exponera sig för fitness-hysterin? Sexistiskt? Kanske inte i första hand för att se ut utan för att prestera och ha roligt?
Vad säger ni?
