onsdag 18 december 2013

Vikt, löpning och BMI

 
För första gången på länge ställde jag mig på vågen. Det händer inte så ofta. Jag brukar köra med "hur det känns". Vågen visade 74 kg. Jag blev lite förvånad. Sist jag vägde mig vägde jag 78,5 och när jag biffade som mest så vägde jag 81 kg.
 
Först tänkte jag "Å herregud vilken liten spink-röv jag har blivit!". Men sen funderade jag på hur jag upplevt min träning det senaste. Faktum är att jag aldrig känt mig så snabb som jag gör nu, särskilt i löpning.
 
Så jag googlade lite på det här och fann en vetenskaplig artikel i Nature där amerikanska forskare jämfört löpares prestationer i förhållande till deras BMI.
 
Running performance has a structural basis


Det som Weyand och Davis kommer fram till är att olika personers vikt gör att de lämpar sig för olika distanser. Inte helt revolutionerande.

MEN vad som är intressant är HUR det påverkar. I ögonblicket då löparens fot träffar marken blir kraften som löparens kropp måste hantera = löparens vikt * 2,5.
 
Konklusion: Varje kilo räknas (2,5 gånger om man vill vara lite vitsig).
 
 
Så målet blir nu att försöka hålla den här lätta vikten och omvandla så mycket kroppsfett som möjligt till muskler.

STARKARE & SNABBARE!

uj uj, hur ska det gå med mina matnojjor?

Jag räknade ut att jag har ett BMI på 22.



*** 
 
Vad har du för BMI?
Bryr du dig?
Har du några erfarenheter av vikt och löpning?

Eller är det sånt här som skapar ätstörningar? 
 
Lämna gärna en kommentar
 
 Tyckte du om det här inlägget?
Klicka gärna "gilla" här nedan!
(du kan behöva klicka en gång till för att bekräfta)

4 kommentarer:

  1. Jag tror det är lite risky att få den där insikten. Att det känns bättre när man väger mindre. För i många fall kan det nog skapa en ätstörning. Men har man koll på det och kan hålla kontrollen, ja då är det ju inte så tokigt att vara medveten.

    Jag ligger också runt 22 i BMI, vet inte hur mycket vikt jag lägger vid det, men lite. Det där med vikten är ett känsligt ämne för mig, så jag försöker väga mig så lite som möjligt. För att slippa den stressen. Men jag stressar ändå..

    Tack för att du delande dina erfarenheter om löparknä. Hur la du om ditt löpsteg, fick du hjälp av en PT?

    Trevlig helg :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, sorry att jag missat din kommentar, såg först nu. Ja, man ska veta att man leker med saker som kan överdrivas, men jag tror att om man är medveten om riskerna så är man väl förberedd. Så länge allt skänns bra så tycker jag att ätproblem aldrig kan vara en ursökt för att inte försöka. Men jag fattar precis vad du menar!

      Ang mitt löparknä så kollade jag löparvideos på youtube om framfotalöpning, tvingade ut mig själv på långa rundor för att nöta in vaderna (de blir dina nya stötdämpare istället för knä och höft).

      Sen åkte jag på en träningshelg där jag blev filmad i Stockholm. Kolla klippet här!

      Bytte till framfotalöparskor som var lite lättare så att jag skulle käna mig lite mer pepp för uppdraget.

      Sen gjorde jag tekniklöparrundor där jag helt struntade i tid och hastighet och bara försökte koncentrera mig på steget.

      Hade ofta värmeskydd som "höll ihop knät". Och så hade jag som regel att bara det inte gjorde mer ont i knät än när jag sprang sist (alltås att knät inte blivit sämre) så sprang jag.

      Hoppas du slipper detta besvät i framtiden! Hörs!

      Radera
  2. Håller med dig Emma till viss del. Om det känns bättre när man väger mindre så är det ju oftast så. Nu skrev jag oftast. Tanken kan iofs slå en att om jag väger ännu mindre så kan jag sänka mina pers ytterligare och löpsteget känns ännu mer lätt...enkel matematik eller fysiologi!? När ska man sluta och nöja sig med sin "nyfunna" BMI-känsla. var ska man stoppa och status quo:a?
    Svårt. Låg själv på 19 i BMI för ett halvår sedan. Omgivningen började kommentera mina beniga ben:) men fort och lätt gick det. När jag skulle komplettera med styrketräning så accepterade inte mitt ego faktumet att jag var svag som en 5:e klassare. Har varit offer för bodybuildingsvängen på 80-talet. Ville inte acceptera förlusten av tryck i musklerna. Återvände till ett BMI på 21 med nyfunna muskler men med lite förlust på löpning och skidåkning. Accepterade detta då jag inte siktar på VM i något lopp. Men hur många är det som hamnar i någon form av missbruk då det gäller träning/mat? Mentalt så är det säkert en kamp mot sig själv och omgivningen som påpekar att man är mager som en skrika och säkert inte mår bra hur mycket man än säger att man aldrig mått bättre. Var går gränsen? Hur ska man bemöta en vän, bekant etc som tränar som ett djur och blir manisk gällande träning. Var lägger man ribban...olika för olika personer...så är det med allt. Svårt.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Janne, tack för din kommentar, sorry att jag svarar sent, jag hade missat den. Jag förstår precis vad du menar med vikt coh snabbhet, samtdiigt så känner jag att jag inte aspirerar på att bli fjäderlätt, jag vill kombinera muskler och lågt kroppsfett i den mån det går. Jag fattar precis vad du menar om omgivningen. Man får höra att man är mager etc, men det vet ju inte att man är stark som ett djur ändå.

      När jag förstod att mitt BMI låg mitt i normalkurvan trots att jag tränade massor så gav det mig en tankeställare: om jag är mitt i normalkurvan så bör jag nog inte tänka så mcyket på vad andra tycker om min vikt, de flesta är i så fall per definition tyngre än jag och är vana vid en helt annan norm. De tränar inte 1-1,5 h/dag, äter inte som jag, sover inte som jag osv. Det var faktiskt välidigt befriande tyckte jag.

      När jag var kring 15-16 år så var jag lång - och fantastiskt smal (inte som ett lik, men jag var tunn helt enkelt, jag hade vuxit på längden, men inte på bredden...) Efter det har jag alltid varit glad av att ha de extra kiolon jag haft och en del av min träning har syftat till att bli bitigare. Nu förstår jag att jag jag gjort fel, jag har haft en period av konstant "bulk" där jag aldrig varit hungrig. Nu när jag vågar välja sallader, fisk, frukt etc så ser jag mina resultat omedelbart. Och när jag ser att jag är stark eftersom jag är deffad så känner jag mig stark också. Det funkar!

      Lyckligtvis har ajg inte haft någon kompis som förvillat sig i vikt och gym, men visst har jag sett varningssignaler hos vissa. Å andra sidan blir det relativt till vad man vill med livet, förut tyckte jag det var skitkonstigt med en träningkompis som en dag kastade allt vitt socker han hade i skåpet, men idag tycker jag atthan gjorde rätt. Det är så att ibland är det resten av världen som har fel. ;)

      Hörs Janne!

      Radera